Reclaim the Garden

Det räckte nu inte med det kunnande, föga förvånande, eftersom det den lilla hjärntrusten besatt var nästan obefintligt, utan man sökte stöd utomlands. Där fanns det jättestora och tvärbra västerut landet där allt var möjligt. Det leddes av en karl som hade en vision. Vad denna vision bestod i var en smula oklart, men då Fridöl kom på besök och lade fram sin plan blev ledaren med de enormt buskiga ögonbrynen genast exalterad. Han vände sig till sin närmaste man, en slipprig typ som var upp över öronen insyltad med matoljeindustrin:
"- Det är ju lysande! sa han. Det är ju precis som vi gjorde då den där gången då vi inte visste riktigt vad vi skulle göra. Jag kommer ihåg hur du sa då: Vi gör en invasion!"
"- Jaså, var det min idé?" Ställföreträdaren såg besvärad ut. "Det gick ju inte så bra det där..."
"- Gjorde det inte? Varför har ingen sagt något till mig? Nu har ju jag sagt till han som skriver mina memoarer att ägna en väldigt stor del av böckerna till den där invasionen. Invasion och vision, det rimmar ju nästan."

Fridöl beslöt att hålla en låg profil. Det viktiga här var ju att få loss en sådan där valstrateg och sedan skulle Petter Viktors saga vara all. Så han bidade sin tid. Nu berodde inte den här ypperliga taktiken och valet av den på att Fridöl var speciellt smart, utan att han hade med sig en rådgivare som sagt åt honom att inte säga något alls om inte rådgivare mimade vad han skulle säga. Fridöl tyckte det var skönt att slippa tänka. Det hade han gjort den där gången då han kom upp med planen. Det hade varit jobbigt.

Resan gick bra och Fridöl återvände med en valstrateg som skulle vara en av de bästa, Manuel Noriega hette han. Han hade vunnit sitt första val redan för trettio år sedan och det sas att en sprängning av en helikopter hade varit en central del av den valframgången.

Nu var det så att de som ursprungligen varit med om att komma upp med idén började propsa på uppmärksamhet. Då Petter Viktor såg denna samling av oduglingar och födda förlorare kunde han inte låta bli att le inombords.
"- Det här skulle nog bli det enklaste och mest framgångsrika valet någonsin för min del!" tänkte han  med illa dold förtjusning. Det skulle passa att avrunda en lång och fin karriär med en sådan framgång.

Men nu går ju inte saker och ting alltid som man har tänkt sig. I början av valrörelsen såg det illa ut för Enfaldspartiet då dess sakkunnige i brottsfrågor, Larm Infantil, åkte fast för fortkörning och rattfylleri utanför en skola. Sedan visade sig att han också låg bakom en omfattande avlyssningsverksamhet riktad mot motståndaren Petter Viktor.
"- Det är ju absurt! utbrast Larm på bästa sändningstid. Någon hade bytt ut min flaska minieralvatten mot en flaska ren sprit och sedan hade någon tejpat dit en etta framför 30 på hastighetsbegränsningsskylten. Jag är ju helt oskyldig och jag borde få skadestånd för att ha blivit förd bakom ljuset. Och avlyssningen den hade jag ingen aning om. Den var någon överambitiös medarbetare skyldig till!"

Naturligtvis trodde ingen egentligen på dessa bortförklaringar, utan det hamnade på Larms Enfaldskonto. I detta det bästa av länder var det nämligen nästan omöjligt för en politiker som var enfaldig att bli dömd. En i partiet hade faktiskt blivit dömd för att ha mördat sin mormor på allmän plats, men det var undantaget som bekräftade regeln. Många menade på att han aldrig skulle ha blivit dömd om inte det hela hade filmats och av misstag sänts i TV som söndagsunderhållning. Någon klagade på att det hela var dåligt gjort då någon upptäckte att det som filmats var ett riktigt mord. Något sådant kunde inte tillåtas passera.

Så Larm höll sig undan från offentligeheten tills det hela var glömt. Allmänhetens minne var bra, men kort...

Fortsättning följer...