Vi startar en regering! 2
Nu måste vi blicka tillbaka för att förstå vad Enfaldighetens universitet var och det fungerade. Eftersom det lilla landet var det bästa i hela världen, så var ju naturligtvis Enfaldighetens universitet också världens bästa universitet. Utanför dess port stod en stolt devis: "Bakom ENFALDEN står vi alla enade!"
De verkliga dissidenterna i det lilla landet var dels de i den demokratiska oppositionen, som kallade sig Flerfaldspartiet och dels de i den utomparlamentariska oppositionen som kallade sig Mångfaldsfronten. Sedan fanns den väpnade delen; kallad; "Den Absoluta Jämlikhetens Kampfront" DAJK. DAJK var emellertid otroligt föraktade av alla och sedda som ett slags oberörbara. Man blev helt enkelt sjuk om man hade med dem att göra...
Den makttörstande studentgruppen såg sig som enfaldens yttersta bastion i samhället. De var de enfaldigaste av de enfaldiga. Enfaldens ideologi gick ut på att det fanns ett riktigt sätt att göra saker och ting på. Ett svar på varje fråga. En sorts folk som var riktiga och korrekta. Dessa korrekta människor skulle styra över de andra och om möjligt forma de andra i enfaldighetens anda. Och sedan var det frågan om vad man skulle göra med trollen. Helst skulle man göra sig av med dem på något sätt. Skicka dem någonstans...
Motståndarna hade idéer som att i olikheten låg ett speciellt värde och att ingen skulle tvingas vara något den inte ville vara. Flerfaldspartiet gick så långt att de ville ha ett sådant samhälle i stort sett såg ut som de enfaldigas plus att de flerfaldiga skulle få vara med. Förutom detta var man överens om det mesta, utom det här med trollen. Man skulle vara bestämd, men tolerant mot trollen ansåg man. Mångfaldsfronten ansåg att trollen skulle få var med och styra och DAJK ansåg att trollen skulle ha en egen självständig stat.
Tidigare hade det lilla landet mestadels styrts av de flerfaldiga, mestadels beroende på att dessa var lite mer tystlåtna och återhållssamma, än både de enfaldiga och de mångfaldiga. Folk i gemen tyckte nog att de enfaldiga var lite väl enfaldiga och de mångfaldiga var hotfullt mångfaldiga. Troll kunde man kanske tolerera, men inte i det egna grannskapet.
Fridöl ansåg att mångfalden bara var förvirrande. Farligt frövirrande.
"- Så fort jag tänker en mångfaldig tanke, så händer två saker med mig. Jag blir yr och jag blir illamående!" sa han vid ett tillfälle.
Jöns höll med, även om han vare sig blev yr eller illamående. Han tyckte att det räckte med en åsikt och egentligen också med ett parti. Men Jöns såg det som ett styrproblem. Det var bättre om det var enklare att styra.
"- Om man har mer än ett parti och välja på då blir folk bara förvirrade!" sa han. "Och förvirrade människor ställer bara till oreda och kaos. Vi ska ha ordning och reda!"
Enfaldighetspartiet hade lett landet för ett tiotal år sedan och det hade inte gått så bra. Det hade faktiskt slutat med katastrof, trots att dess ledare och landets förste minister var den enfaldigaste i hela landet. Han hade fått sparken och Flerfaldspartiet hade fått makten. Flerfaldspartiets ledare var mycket flerfaldig och visste vad han ville. Han hade rett ut katastrofen och fått ordning på saker och ting. Enfaldighetspartiets ledare hade lämnat partiledarpost och gett sig ut i världen för att finna sig själv. Tydligen fanns hans själ dränkt i en massa olja och han blev snart rik som ett troll.
Det måste man säga om Flerfaldspartiets ledare, att han var bestämd och fick saker gjorda. Han råkade ut för samma problem som Enfaldspartiets ledare gjort, men han hade ett annat sätt att tackla problem. Han letade upp någon som var skyldig och sparkade honom eller henne.
"- Det var hans fel!" brukade han säga och på så sätt undgick han alltid kritik mot sig själv.
Det här retade naturligtvis Enfaldspartiet som valde sig en ny ledare. Många blev förvånade då det blev Fridöl, som mest var känd för att gilla öl. Fridöl såg dock trevlig ut och bjöd ofta folk på öl då han var på pub. Väl insatt som ledare, började Fridöl att sparka ut de styrande i Enfaldspartiet en efter en. De fick lustiga titlar som generaldirektör för Filtverket och överförmyndarchef i Oxmål. Istället tog han in sina gamla studentkompisar. Huvudproblemet var emellertid att man måste vinna makten från Flerfaldspartiet och dess maktfullkomlige ledare Petter Viktor.
Man började förbättra planen från studentkorridoren.
"- Problemet, sa Jöns, är att det låter för dumt!"
"- Varför då?" frågade Fridöl.
"- Ja varför då?" frågade den obehaglige Slige Kattskinn, en figur som inte gjort sig så mycket väsen under studenttiden, men senare gjort sig fruktad på grund av sina hätska utfall mot trollen.
"- Precis, vadå?" frågade Lady Lufsen, som varit osynlig som student, men nu raskt stigit i rang på grund av att Petter Viktor varit elak mot henne.
Ingen av dem förstod vad Jöns pratade om, vilket de ju sällan gjorde. Oftast förlät de honom eftersom han var en intellektuell. Något som de likställde med lätt obehaglig, men tyvärr nödvändig. De trodde nämligen inte på ordböcker, lexikon och uppslagsböcker. Och varför skulle de, när de hade så kallade sakkunniga till sådant.
Nu närmade sig emellertid valet med stormsteg och Petter Viktor tycktes sitta säkrare än någonsin. En dag möttes de sammansvurna i den sägenomspunna staden Oxmål, där landets kung en gång blivit påkörd av en skottkärra. Skottkärrans ägare hade fått ett långt fängelsestraff för det tilltaget. Han hade försvarat sig med att den nedrige kungen hade kallat Oxmålarna för Trångmålare; en oerhörd skymf.
Nåväl mötet skedde i Oxmål, eftersom Lady Lufsen kom därifrån. Efter det traditionella badet i soptunnan öppnade Jöns mötet inför de förväntansfulla mötesdeltagarna och sa:
"- Jag har en plan!"
Fortsättning följer...
De verkliga dissidenterna i det lilla landet var dels de i den demokratiska oppositionen, som kallade sig Flerfaldspartiet och dels de i den utomparlamentariska oppositionen som kallade sig Mångfaldsfronten. Sedan fanns den väpnade delen; kallad; "Den Absoluta Jämlikhetens Kampfront" DAJK. DAJK var emellertid otroligt föraktade av alla och sedda som ett slags oberörbara. Man blev helt enkelt sjuk om man hade med dem att göra...
Den makttörstande studentgruppen såg sig som enfaldens yttersta bastion i samhället. De var de enfaldigaste av de enfaldiga. Enfaldens ideologi gick ut på att det fanns ett riktigt sätt att göra saker och ting på. Ett svar på varje fråga. En sorts folk som var riktiga och korrekta. Dessa korrekta människor skulle styra över de andra och om möjligt forma de andra i enfaldighetens anda. Och sedan var det frågan om vad man skulle göra med trollen. Helst skulle man göra sig av med dem på något sätt. Skicka dem någonstans...
Motståndarna hade idéer som att i olikheten låg ett speciellt värde och att ingen skulle tvingas vara något den inte ville vara. Flerfaldspartiet gick så långt att de ville ha ett sådant samhälle i stort sett såg ut som de enfaldigas plus att de flerfaldiga skulle få vara med. Förutom detta var man överens om det mesta, utom det här med trollen. Man skulle vara bestämd, men tolerant mot trollen ansåg man. Mångfaldsfronten ansåg att trollen skulle få var med och styra och DAJK ansåg att trollen skulle ha en egen självständig stat.
Tidigare hade det lilla landet mestadels styrts av de flerfaldiga, mestadels beroende på att dessa var lite mer tystlåtna och återhållssamma, än både de enfaldiga och de mångfaldiga. Folk i gemen tyckte nog att de enfaldiga var lite väl enfaldiga och de mångfaldiga var hotfullt mångfaldiga. Troll kunde man kanske tolerera, men inte i det egna grannskapet.
Fridöl ansåg att mångfalden bara var förvirrande. Farligt frövirrande.
"- Så fort jag tänker en mångfaldig tanke, så händer två saker med mig. Jag blir yr och jag blir illamående!" sa han vid ett tillfälle.
Jöns höll med, även om han vare sig blev yr eller illamående. Han tyckte att det räckte med en åsikt och egentligen också med ett parti. Men Jöns såg det som ett styrproblem. Det var bättre om det var enklare att styra.
"- Om man har mer än ett parti och välja på då blir folk bara förvirrade!" sa han. "Och förvirrade människor ställer bara till oreda och kaos. Vi ska ha ordning och reda!"
Enfaldighetspartiet hade lett landet för ett tiotal år sedan och det hade inte gått så bra. Det hade faktiskt slutat med katastrof, trots att dess ledare och landets förste minister var den enfaldigaste i hela landet. Han hade fått sparken och Flerfaldspartiet hade fått makten. Flerfaldspartiets ledare var mycket flerfaldig och visste vad han ville. Han hade rett ut katastrofen och fått ordning på saker och ting. Enfaldighetspartiets ledare hade lämnat partiledarpost och gett sig ut i världen för att finna sig själv. Tydligen fanns hans själ dränkt i en massa olja och han blev snart rik som ett troll.
Det måste man säga om Flerfaldspartiets ledare, att han var bestämd och fick saker gjorda. Han råkade ut för samma problem som Enfaldspartiets ledare gjort, men han hade ett annat sätt att tackla problem. Han letade upp någon som var skyldig och sparkade honom eller henne.
"- Det var hans fel!" brukade han säga och på så sätt undgick han alltid kritik mot sig själv.
Det här retade naturligtvis Enfaldspartiet som valde sig en ny ledare. Många blev förvånade då det blev Fridöl, som mest var känd för att gilla öl. Fridöl såg dock trevlig ut och bjöd ofta folk på öl då han var på pub. Väl insatt som ledare, började Fridöl att sparka ut de styrande i Enfaldspartiet en efter en. De fick lustiga titlar som generaldirektör för Filtverket och överförmyndarchef i Oxmål. Istället tog han in sina gamla studentkompisar. Huvudproblemet var emellertid att man måste vinna makten från Flerfaldspartiet och dess maktfullkomlige ledare Petter Viktor.
Man började förbättra planen från studentkorridoren.
"- Problemet, sa Jöns, är att det låter för dumt!"
"- Varför då?" frågade Fridöl.
"- Ja varför då?" frågade den obehaglige Slige Kattskinn, en figur som inte gjort sig så mycket väsen under studenttiden, men senare gjort sig fruktad på grund av sina hätska utfall mot trollen.
"- Precis, vadå?" frågade Lady Lufsen, som varit osynlig som student, men nu raskt stigit i rang på grund av att Petter Viktor varit elak mot henne.
Ingen av dem förstod vad Jöns pratade om, vilket de ju sällan gjorde. Oftast förlät de honom eftersom han var en intellektuell. Något som de likställde med lätt obehaglig, men tyvärr nödvändig. De trodde nämligen inte på ordböcker, lexikon och uppslagsböcker. Och varför skulle de, när de hade så kallade sakkunniga till sådant.
Nu närmade sig emellertid valet med stormsteg och Petter Viktor tycktes sitta säkrare än någonsin. En dag möttes de sammansvurna i den sägenomspunna staden Oxmål, där landets kung en gång blivit påkörd av en skottkärra. Skottkärrans ägare hade fått ett långt fängelsestraff för det tilltaget. Han hade försvarat sig med att den nedrige kungen hade kallat Oxmålarna för Trångmålare; en oerhörd skymf.
Nåväl mötet skedde i Oxmål, eftersom Lady Lufsen kom därifrån. Efter det traditionella badet i soptunnan öppnade Jöns mötet inför de förväntansfulla mötesdeltagarna och sa:
"- Jag har en plan!"
Fortsättning följer...
Kommentarer
Trackback