Reclaim the Garden

Stefan Holm har bevisat att man inte måste vara 2 meter lång för att bli världsmästare i höjdhopp. Inte heller Kajsa Bergqvist är någon speciellt lång hoppare. Frågan är om man inte kunde gå ett steg längre och göra om tävlingsformen till relativ höjd i förhållande till ens längd. Ett förslag som jag skissade på tidigare. Syftet skulle vara att inte diskriminera kortväxta. En gång hörde jag en tjej på fem år beskriva sitt möte med en kortväxt person (okänsliga skulle kunna skriva en diskriminerande benämning här, men det gör inte jag).

- Jag såg en som var liten som ett barn, men det var inget barn...

Så uppfattar ett barn en småväxt person. Frågan är om vuxna människor gör det? Det är bara att titta på den utmärkta filmen "The Station Agent" för att inse hur en sådan persons vardag kan se ut. Speciellt belysande är scenen i snabbköpskassan... där expediten vägrar se den kortväxte... Scenen visar hur vi är fast i våra uppfattningar om hur saker och ting bör vara. Vad som är normalt och vad som inte är det...

För hur är det med oss själva? Har vi någon självinsikt? Förstår vi vår plats i världen och vår plats i historien. De flesta människor verkar ta sig själva på alldeles för stort allvar. Människan i vår tid tycks lida av en abnorm självöverskattning, som stressar oss till döds.

Någon på 1920-talet räknade ut att den teknologiska utvecklingen skulle leda till att man någon gång på 1980-talet skulle behöva jobba ca 4-5 timmar om dagen. Nu vet vi ju att det inte blev så. Varför förverkligades inte detta? Det finns i princip tre anledningar till det:

1) Internationaliseringen av världens staters ekonomier ledde till en inkomstutjämning, vilket gjorde att reallönerna i västvärlden sjönk medan de ökade på andra platser. Samtidigt kom de rika i industriländerna på att den inkomstutjämningen förmodligen skulle inbegripa även dem om de fortsatte som hittills. Alltså hittade de på att chefer och kapitalägare behöver enormt mycket mer än vanliga löntagare. På så sätt undviker just de inkomstutjämningen.

2) De rika insåg att världens resurser helt enkelt inte räcker åt hela jordens befolkning, alltså gäller det att förse sig medan det finns något att roffa åt sig. Därmed föddes nygirigheten som ideologi, torgförande den implicita devisen: "Den som har mest då den dör vinner!" Följdaktligen vågade ingen riskera att bli stående utanför arbetsmarknaden och huggsexan om arbetena ledde till att en stor del av befolkningen inte fick något arbete.

3) Vi uppfann en massa behov som vi inte hade från början och satte igång att producera den dyngan i enorma mängder.

Istället kunde man ha fördelat arbetet och minskat arbetstiden och gjort tillvaron drägligare för alla. Men det ville inte den nygiriga. Istället skuldbelade de lytet att inte ha ett arbete... och började nermonteringen av de sociala skyddsnäten. I syfte att visa folk vad som skulle hända om de inte gick till sitt arbete varje dag. Folke Fridell skrev en gång en roman om en person som bröt det här mönstret; "Syndfull skapelse" hette den...

En indian som brukar ha möten för olika människor om hur vi brukar vår jord och konsekvenserna av det, sa en gång att man kan se det hela som en galopptävling, där alla ryttarna är på väg mot målet som består av en solid betongmur. Alla vet att betongmuren finns där, men ingen kan bryta mönstret och dra sig ur. En man hade rest sig och sade:
"- Jag vet vad du menar, men om jag inte leverar vad aktieägarna och styrelsen vill ha, då sparkar de mig och skaffar någon som gör det åt dem."
Indianen frågade  mannen om han hade barn och barnbarn. Det hade hade mannen.
"- Då är du farfar eller morfar och den stora frågan är när du slutar vara industriledare och börjar vara farfar eller morfar..."