Reclaim the Garden

För några dagar sedan satt jag och tittade på Marc Caros och Jean-Pierre Jeunets mästerverk "De förlorade barnens stad". Filmen har en helt fantastisk början där en liten pojke sitter ett rum med leksaker. Plötsligt kommer det ner en jultomte ur skorstenen och ger grabben en leksak. Det är en figurin med propeller som cyklar runt. Grabben ser glad ut. En till jultomte kommer ner genom skorstenen och ut i den öppna spisen. Nu ser grabben förvånad ut. Ännu en tomte dimper ner genom skorstenen. Grabben ser ännu mer förvånad ut. En strid ström med tomtar kommer ut ur den öppna spisen och utanför rör sig en stor mängd tomtar som tittar in genom rutan. Nu ser tomtarna inte trevliga ut längre! Grabben skriker ut sin vettlösa skräck!

Just så kan livet vara. Det som ger glädje och lycka i små mängder blir påfrestande och rent av fruktansvärt i stora mängder. Just så gick det till när trädgårdstomtarna formulerade sitt manifest för sin utomparlamentariska aktion: "Reclaim the garden". En trädgårdstomte är ju lite löjeväckande och smått töntigt, men hundratals är irriterande och tusentals förenat med vettlös skräck. För vem vet vad de tar sig till då de är i majoritet?

Nästan all mänsklig verksamhet bygger på en verkligt enkel maxim. När vi får problem så letar vi efter en lösning. Och hur ser sådana lösningar ut? Jo, vi tänker kollektivt precis som trädgårdstomtarna och den strategi vi väljer kan nästan alltid formuleras i tre eviga ord:

MER AV SAMMA!

Vi är inte ett dugg mer originella än så! Det är precis därför som det kommer att gå åt helvete för oss. Vårt samhälle är helt enkelt inte överlevnadsdugligt. Ta bara vår försvarsminister: Han står i TV och säger att det nya JAS-planet är en teknologisk lösning som vi ska använda fram till 2040. "- Käre lelle Tolgfors; om ingen har talat om det för dig, så är oljan som kommersiell resurs slut då och det enda som det inte finns något substitut för närvarande är flygfotogenen!" Vi kan alltså förutse att där på våra startbanor kommer det att stå tonvis med metallskrot som saknar all användning, utom som metallskrot, redan idag. Så varför slösa bort våra sura skattepenningar på en förlorad sak? Det finns bara ett svar: "- Tolgfors och Allians-regeringen har fastnat i vinkelvolten!"

JAS = MER AV SAMMA!

På dagens bild studerar trädgårdstomten Davids berömda tavla "Marats död". Marat var en av den franska revolutionens huvudfigurer. Han satt i den franska Nationalförsamlingens så kallade Välfärdsutskott, en inrättning som avgjorde vem som skulle leva och vem som skulle giljotineras. En släkting till en av de som Marat varit med om att skicka till giljotinen mördade honom en dag då han tog sig ett bad...

Den franska revolutionen var egentligen en uppgörelse med allt vad dysfunktionella institutioner och traditioner hette. Allt skulle förändras och den nya, upplysta och vetenskapliga tiden skulle inträda. Man införde det metriska måttsystemet och andra enhetliga sätt att mäta olika fenomen. En hel del av det här finns kvar än idag, mer än tvåhundra år senare. Franska tänkare brukar av ohejdad vana alltid gå tillbaka till revolutionen för hitta hur något började.

Hur ska man se på det här med traditioner egentligen? Någon säger att något påbjuds av traditionen. Hur länge ska något hålla på för att det ska kunna kallas tradition? Är tradition något bra eller dåligt? Trädgårdstomten lade pannan i djupa veck och suckade. Alltför ofta hade allsköns löst folk försökt att göra honom och hans fränder till något som hängde ihop med julen och sedan uppmana dem att packa sig iväg och tidigast återvända nästkommande jul.

- Nej,  tänkte trädgårdstomten, det är mest skit med traditioner. Envist hänga sig kvar vid saker som man borde ha slutat med för decennier sedan. Kanske var det ett sundhetstecken att bryta mot traditioner.

På 300-talet före vår tideräkning formulerade den kinesiske politiske filosofen Gongsun Yang ett argument mot användandet av traditionen som argument för vad som bör göras. Yang retade sig på att i stort sett alla samtida teoretiker och filosofer pekade bakåt mot en smått mytologisk forntid och plockade fram personer från denna som moraliska och etiska rättesnören och förebilder.

Speciellt retade han sig på att man framhävde Zhou-dynastins första härskare som moraliskt och etiskt oförvitliga. Yang menade att den som tog makten genom att störta den sittande härskaren per definition hade brutit med traditionen. Vilket var precis vad Wen av Zhou gjorde när han gjorde revolt mot Shang-dynastins siste härskare, samtidigt som denne befann sig vid rikets norra gräns och försvarade det mot de nordliga barbarernas attacker.

- I själva verket, sa Yang, förhöll det sig så, att det fanns en uppsjö av olika traditioner som man kunde peka tillbaka på. Det var bara fråga om att välja ut en som passade ens syften.

Naturligtvis hade Yang själv en dold dagordning. Det var något eget projekt som han ville genomföra. Han kallade det för "legalismen", allting ska styras av lagen och dess principer. Han hade den något unika åsikten att ingen stod över lagen. Inledningen till hans fall som förste minister i Qin blev då han lät fängsla furstens sons lärare, eftersom denne hade instruerat arvtagaren så dåligt att denne förbrutit sig mot lagen. Furstens son glömde aldrig denna förorätt och Yangs huvud blev det första han tog efter att han fått makten i Qin. Det kan vara farligt att ha rätt...

Vad lär vi då av denna historia? Argumentet som Yang formulerade håller fortfarande, eftersom att hänvisa till traditionen genast ger upphov till följdfrågan: - Vilken tradition? I vilket syfte?

Trädgårdstomten ställer sig samma fråga: - Vilken tradition? Ja, vilken tradition ska vi luta oss emot om vi vill ta över trädgården? Eller ska vi göra som Marat och Yang och strunta i traditionerna?