Reclaim the Garden

En gåta? Varför finns det egentligen en regering? Uppenbarligen saknade den sittande regeringen en hel del kompetens medan ett stort antal personer med höga akademiska examina gick arbetslösa. Hur hade det blivit så? Hur kunde det komma sig att den som är justitieminister aldrig har tagit en enda juridisk poäng och inte hade någon som helst aning om juridiska spetsfundigheter? Varför hade man en finansminister som har en kompetens motsvarande en gatuförsäljare? Varför saknade de som hade hand om utbildning varje uns om insikt i pedagogik och didaktik? Kände de ens till orden och vad de betyder? Hade man placerat fel man/kvinna på rätt plats???

En klurig och lite missunnsam person sa en gång: "... det vore bättre om de inte fanns..." Jag börjar ana vad han menade!

Hur kunde det gå så här illa? Ja, allt kunde ju inte skyllas på den nya regeringen... man mindes med skräck en tidigare finansminister från Flerfaldspartiet ju, Botvid Ringduva... Någon hade en gång kommenterat ett av Ringduvas uttalande i ekonomiska frågor: "Det vore bättre om han inget sa!"

Det fanns en gång ett ord, folket mindes det vagt... STATSMAN... utrikesministern hade en gång varit en sådan... innan han sjönk i korruptionens gungfly... Allting hade varit bättre förr... Fast lika lite som utrikesministern kan det lidande folket vrida klockan tillbaka... De måste leva vidare i sitt elände. En poet i det lilla landet kommenterade det hela:

... kommer du inte till helvetet så kommer du till Enfaldspartiets kansli... där träffar du en person utan vare sig moral eller förnuft... han heter Larm... han visar dig en dörr... du faller ner i ett ändlöst hav av diarré... där möter du alla som dina gamla bekanta som gått vidare före dig... de står med bara huvudena ovanför den stinkande ytan... de säger unisont till dig... : "- Gör för helvete inga vågor!"

Då kommer djävulen förbi i en racerbåt... då han far förbi ser du att båten körs av kloner till utikesministern och statsminister Fridöl...

Oron sprider sig...

Det räckte nu inte med det kunnande, föga förvånande, eftersom det den lilla hjärntrusten besatt var nästan obefintligt, utan man sökte stöd utomlands. Där fanns det jättestora och tvärbra västerut landet där allt var möjligt. Det leddes av en karl som hade en vision. Vad denna vision bestod i var en smula oklart, men då Fridöl kom på besök och lade fram sin plan blev ledaren med de enormt buskiga ögonbrynen genast exalterad. Han vände sig till sin närmaste man, en slipprig typ som var upp över öronen insyltad med matoljeindustrin:
"- Det är ju lysande! sa han. Det är ju precis som vi gjorde då den där gången då vi inte visste riktigt vad vi skulle göra. Jag kommer ihåg hur du sa då: Vi gör en invasion!"
"- Jaså, var det min idé?" Ställföreträdaren såg besvärad ut. "Det gick ju inte så bra det där..."
"- Gjorde det inte? Varför har ingen sagt något till mig? Nu har ju jag sagt till han som skriver mina memoarer att ägna en väldigt stor del av böckerna till den där invasionen. Invasion och vision, det rimmar ju nästan."

Fridöl beslöt att hålla en låg profil. Det viktiga här var ju att få loss en sådan där valstrateg och sedan skulle Petter Viktors saga vara all. Så han bidade sin tid. Nu berodde inte den här ypperliga taktiken och valet av den på att Fridöl var speciellt smart, utan att han hade med sig en rådgivare som sagt åt honom att inte säga något alls om inte rådgivare mimade vad han skulle säga. Fridöl tyckte det var skönt att slippa tänka. Det hade han gjort den där gången då han kom upp med planen. Det hade varit jobbigt.

Resan gick bra och Fridöl återvände med en valstrateg som skulle vara en av de bästa, Manuel Noriega hette han. Han hade vunnit sitt första val redan för trettio år sedan och det sas att en sprängning av en helikopter hade varit en central del av den valframgången.

Nu var det så att de som ursprungligen varit med om att komma upp med idén började propsa på uppmärksamhet. Då Petter Viktor såg denna samling av oduglingar och födda förlorare kunde han inte låta bli att le inombords.
"- Det här skulle nog bli det enklaste och mest framgångsrika valet någonsin för min del!" tänkte han  med illa dold förtjusning. Det skulle passa att avrunda en lång och fin karriär med en sådan framgång.

Men nu går ju inte saker och ting alltid som man har tänkt sig. I början av valrörelsen såg det illa ut för Enfaldspartiet då dess sakkunnige i brottsfrågor, Larm Infantil, åkte fast för fortkörning och rattfylleri utanför en skola. Sedan visade sig att han också låg bakom en omfattande avlyssningsverksamhet riktad mot motståndaren Petter Viktor.
"- Det är ju absurt! utbrast Larm på bästa sändningstid. Någon hade bytt ut min flaska minieralvatten mot en flaska ren sprit och sedan hade någon tejpat dit en etta framför 30 på hastighetsbegränsningsskylten. Jag är ju helt oskyldig och jag borde få skadestånd för att ha blivit förd bakom ljuset. Och avlyssningen den hade jag ingen aning om. Den var någon överambitiös medarbetare skyldig till!"

Naturligtvis trodde ingen egentligen på dessa bortförklaringar, utan det hamnade på Larms Enfaldskonto. I detta det bästa av länder var det nämligen nästan omöjligt för en politiker som var enfaldig att bli dömd. En i partiet hade faktiskt blivit dömd för att ha mördat sin mormor på allmän plats, men det var undantaget som bekräftade regeln. Många menade på att han aldrig skulle ha blivit dömd om inte det hela hade filmats och av misstag sänts i TV som söndagsunderhållning. Någon klagade på att det hela var dåligt gjort då någon upptäckte att det som filmats var ett riktigt mord. Något sådant kunde inte tillåtas passera.

Så Larm höll sig undan från offentligeheten tills det hela var glömt. Allmänhetens minne var bra, men kort...

Fortsättning följer...

Nu måste vi blicka tillbaka för att förstå vad Enfaldighetens universitet var och det fungerade. Eftersom det lilla landet var det bästa i hela världen, så var ju naturligtvis Enfaldighetens universitet också världens bästa universitet. Utanför dess port stod en stolt devis: "Bakom ENFALDEN står vi alla enade!"

De verkliga dissidenterna i det lilla landet var dels de i den demokratiska oppositionen, som kallade sig Flerfaldspartiet och dels de i den utomparlamentariska oppositionen som kallade sig Mångfaldsfronten. Sedan fanns den väpnade delen; kallad; "Den Absoluta Jämlikhetens Kampfront" DAJK. DAJK var emellertid otroligt föraktade av alla och sedda som ett slags oberörbara. Man blev helt enkelt sjuk om man hade med dem att göra...

Den makttörstande studentgruppen såg sig som enfaldens yttersta bastion i samhället. De var de enfaldigaste av de enfaldiga. Enfaldens ideologi gick ut på att det fanns ett riktigt sätt att göra saker och ting på. Ett svar på varje fråga. En sorts folk som var riktiga och korrekta. Dessa korrekta människor skulle styra över de andra och om möjligt forma de andra i enfaldighetens anda. Och sedan var det frågan om vad man skulle göra med trollen. Helst skulle man göra sig av med dem på något sätt. Skicka dem någonstans...

Motståndarna hade idéer som att i olikheten låg ett speciellt värde och att ingen skulle tvingas vara något den inte ville vara. Flerfaldspartiet gick så långt att de ville ha ett sådant samhälle i stort sett såg ut som de enfaldigas plus att de flerfaldiga skulle få vara med. Förutom detta var man överens om det mesta, utom det här med trollen. Man skulle vara bestämd, men tolerant mot trollen ansåg man. Mångfaldsfronten ansåg att trollen skulle få var med och styra och DAJK ansåg att trollen skulle ha en egen självständig stat.

Tidigare hade det lilla landet mestadels styrts av de flerfaldiga, mestadels beroende på att dessa var lite mer tystlåtna och återhållssamma, än både de enfaldiga och de mångfaldiga. Folk i gemen tyckte nog att de enfaldiga var lite väl enfaldiga och de mångfaldiga var hotfullt mångfaldiga. Troll kunde man kanske tolerera, men inte i det egna grannskapet.

Fridöl ansåg att mångfalden bara var förvirrande. Farligt frövirrande.
"- Så fort jag tänker en mångfaldig tanke, så händer två saker med mig. Jag blir yr och jag blir illamående!" sa han vid ett tillfälle.
Jöns höll med, även om han vare sig blev yr eller illamående. Han tyckte att det räckte med en åsikt och egentligen också med ett parti. Men Jöns såg det som ett styrproblem. Det var bättre om det var enklare att styra.
"- Om man har mer än ett parti och välja på då blir folk bara förvirrade!" sa han. "Och förvirrade människor ställer bara till oreda och kaos. Vi ska ha ordning och reda!"

Enfaldighetspartiet hade lett landet för ett tiotal år sedan och det hade inte gått så bra. Det hade faktiskt slutat med katastrof, trots att dess ledare och landets förste minister var den enfaldigaste i hela landet. Han hade fått sparken och Flerfaldspartiet hade fått makten. Flerfaldspartiets ledare var mycket flerfaldig och visste vad han ville. Han hade rett ut katastrofen och fått ordning på saker och ting. Enfaldighetspartiets ledare hade lämnat partiledarpost och gett sig ut i världen för att finna sig själv. Tydligen fanns hans själ dränkt i en massa olja och han blev snart rik som ett troll.

Det måste man säga om Flerfaldspartiets ledare, att han var bestämd och fick saker gjorda. Han råkade ut för samma problem som Enfaldspartiets ledare gjort, men han hade ett annat sätt att tackla problem. Han letade upp någon som var skyldig och sparkade honom eller henne.
"- Det var hans fel!" brukade han säga och på så sätt undgick han alltid kritik mot sig själv.

Det här retade naturligtvis Enfaldspartiet som valde sig en ny ledare. Många blev förvånade då det blev Fridöl, som mest var känd för att gilla öl. Fridöl såg dock trevlig ut och bjöd ofta folk på öl då han var på pub. Väl insatt som ledare, började Fridöl att sparka ut de styrande i Enfaldspartiet en efter en. De fick lustiga titlar som generaldirektör för Filtverket och överförmyndarchef i Oxmål. Istället tog han in sina gamla studentkompisar. Huvudproblemet var emellertid att man måste vinna makten från Flerfaldspartiet och dess maktfullkomlige ledare Petter Viktor.

Man började förbättra planen från studentkorridoren.
"- Problemet, sa Jöns, är att det låter för dumt!"
"- Varför då?" frågade Fridöl.
"- Ja varför då?" frågade den obehaglige Slige Kattskinn, en figur som inte gjort sig så mycket väsen under studenttiden, men senare gjort sig fruktad på grund av sina hätska utfall mot trollen.
"- Precis, vadå?" frågade Lady Lufsen, som varit osynlig som student, men nu raskt stigit i rang på grund av att Petter Viktor varit elak mot henne.
Ingen av dem förstod vad Jöns pratade om, vilket de ju sällan gjorde. Oftast förlät de honom eftersom han var en intellektuell. Något som de likställde med lätt obehaglig, men tyvärr nödvändig. De trodde nämligen inte på ordböcker, lexikon och uppslagsböcker. Och varför skulle de, när de hade så kallade sakkunniga till sådant.

Nu närmade sig emellertid valet med stormsteg och Petter Viktor tycktes sitta säkrare än någonsin. En dag möttes de sammansvurna i den sägenomspunna staden Oxmål, där landets kung en gång blivit påkörd av en skottkärra. Skottkärrans ägare hade fått ett långt fängelsestraff för det tilltaget. Han hade försvarat sig med att den nedrige kungen hade kallat Oxmålarna för Trångmålare; en oerhörd skymf.

Nåväl mötet skedde i Oxmål, eftersom Lady Lufsen kom därifrån. Efter det traditionella badet i soptunnan öppnade Jöns mötet inför de förväntansfulla mötesdeltagarna och sa:
"- Jag har en plan!"

Fortsättning följer...

Det var en gång ett land där alla trodde att just de bodde i det allra bästa landet i världen. I det här landet gjordes de bästa bilarna, det bästa stålet och man hade det bästa samhällssystemet. Överallt dit människorna i det här landet åkte, där frågade de lokalbefolkningen på platsen om inte de tyckte att just dessa besökare var det allra bästa folket i världen. Lokalbefolkningen tyckte att det var lite pinsamt och sa att de naturligtvis tyckte att besökarna var de allra bästa besökare de någonsin haft. Stolta rapporterade besökarna hem att det de redan visste hade bekräftats. Man producerade en massa statistik som bevisade detta. När ett grannland fick fel på ett av sina kärnkraftverk, då sa man naturligtvis att... "det kan minsann aldrig hända i våra fina kärnkraftverk..." Invånarna var nöjda, eftersom de var bäst och att det inte kunde bli bättre...

Nu var inte alla i det där landet som var allra bäst i världen övertygade om att allting var så där bra som det kunde bli. Det gick nog att göra allting lite bättre. Bland annat tyckte de att invånarna hade slöat till i sin förträfflighet så att de blivit rent ut sagt lata. De behövde nog en knuff framåt, så att ingen annan kunde komma ifatt det här allra bästa landet.

På landets enda universitet, den heliga enfaldens universitet, hade ett gäng studenter samlats. De hade alla övertygelsen om att något måste göras. En av dem lyste helt plötsligt upp:
"- Jag vet vad vi gör!" skrek han upphetsat.
De andra såg frågande ut, men tänkte att så där gör han ju ofta när han druckit för mycket. Han som talat var vida känd för sin dåliga självkännedom och sitt dåliga ölsinne. Passande nog hette han Fridöl.
"- Jaha, vadå?" frågade en av de andra, liksom för att fylla det pinsamma tomrum som uppstått efter detta pompösa uttalande.
"- Vi startar en regering!" skrek Fridöl ännu mer upphetsad.

Nu ska vi fylla i med lite bakgrundsinformation. I det här landet tyckte man inte om självförhävelse. Var och en skulle veta sin plats och inte bli för ambitiös och bullrig. Samtidigt fanns det naturligtvis ett slags undertryckt naturkraft som ville ge utlopp för just detta. Det var så det kom sig att den mest inkompetente av alla studenterna fick denna idé.

Under kvällens lopp sjönk denna tankegång in och frampå småtimmarna hade den lilla studentgruppens tänkare, Jöns Introvert, kommit på att det här var nog en bra idé trots allt. När allt kom omkring så var de ju ett gäng helt talanglösa pratmakare, med dålig verklighetesförankring, som dessutom drack alldeles för mycket. Saken var nog att anledningen till att just de umgicks var att de festat bort alla sina karriärmöjligheter. De var tvugna att göra något...

Planer lades upp. Det första var att man nog lite försiktigt måste påpeka att allt i det lilla landet var nog inte så bra som alla trodde. Problemet med det var att det såg som om allt var ganska bra. Gruppens filosof Jöns tänkte till och kom upp med en idé:
"- Vi får köra med skrämseltaktik!" sa han triumferande. "Om man har mycket och allt går en väl i händer, då måste vi tala om att allt kan tas ifrån en imorgon."
"- Och hur ska det gå till?" frågade någon skeptiskt.
"- Enkelt, sa Jöns tänkaren, vi påstår helt enkelt att brottligheten ökat och att alla som inte pratar vårt språk och är som vi är farliga!"
"- Hur då?" frågade sig den skeptiske.
"- Jo vi såger helt enkelt att de är ett slags troll och sysslar med trolldom. Då blir alla rädda för dem och förstår att allt som går fel är just de här figurernas fel."

Pannor lades i djupa veck och allteftersom veckorna gick växte hugskotten till ett handlingsprogram. Problemet var att just ingen trodde på de här figurerna och deras propaganda. Men åren gick och tvedräktens gift spred sig. Samtidigt infiltrerade studentgruppen olika politiska organisationer och arbetade sig målmedvetet uppåt. På så sätt kan man säga att de faktiskt löst ett problem; den egna arbetslösheten. Men i det fördolda fanns planen som bara de kände till.

Fortsättning följer...

Trädgårdstomten har tagit sig ut på landet och planerar att ta över de ställen där det sällan finns folk. Han och hans fränder menar att sådana ställen som inte bebos och vördas, utan används sporadiskt inte kan räknas som de som äger dem på papprets egendom. Tvärtom är det nyttjaren som ska ha äganderätten. Därför har trädgårdstomtarnas kamporganisation NANO (Nanologiskt Aggressiv NytomteOrganistion) beslutat att ta över sådana outnyttjade ställen.

Det ligger helt i linje med den vidare kampanjen Reclaim the Garden och Reclaim the Torp ska ses som en del av denna mer övergripande kampanj.

Det finns dock sätt att undgå detta. För det första kan man fylla trädgården med trädgårdstomtar, eftersom då är trädgården rent tekniskt bebodd och behöver därför inte besättas. Ett andra sätt är att sätta in ett ekonomiskt bidrag på NANO:s hemliga bankgirokonto, så att du stödjer denna rättvisekamp.